Rasinformation
Finsk Lapphund
En ung ras med gamla anor
Den finska lapphunden är på sätt och vis den yngsta av de tre raser som har sitt ursprung i samernas arbetande hundar. Även om samerna under lång tid använt dessa hundar som vallhundar i renskötseln var det var först 1968 som de första två finska lapphundarna av dagens typ registrerades av den Finska Kennelklubben. Under 40- och 50 talet fanns det dock i Finland en slags ”sydländsk” finsk lapphund. En typ av hund som inte motsvarade kraven för arktiskt klimat och uppblandningen av andra raser var tydlig. Typen kallades för Kukonharju-typ efter namnet på den kennel som var ledande under den här perioden. Det officiella namnet var dock "lapin paimenkoira". Rakt översatt till svenska blir det lapsk vallhund, inte att förväxla med dagens lapsk vallhund som på finska heter "lapinporokoira". Standarden för den här tidiga typen av finsk lapphund antogs av FKK 1945.
Dagens finska lapphund
Historien om dagens finska lapphundar tar sin början i Lappland under 1950- och 1960-talet. Då genomfördes ett antal forskningsresor för att kartlägga samernas hundar. Ur det mycket varierande materialet kunde man främst urskilja två olika typer av hundar. Den ena var längre än den var hög, hade kort päls och var en välvinklad travare, det som senare blev ursprunget till lapsk vallhund. Den andra typen var en nästan kvadratisk, långhårig och moderat vinklad galoppör, det som i dag kallas finsk lapphund. I slutet på 60-talet och början på 70-talet så ansågs den främsta skillnaden mellan dessa två raser bestå i hårlaget, som är kortare på lapsk vallhund. Man tog inte så stor hänsyn till kroppskonstruktionen. Det fick till följd att långhåriga avkommor till lapska vallhundar registrerades som finska lapphundar. Följaktligen har bägge raserna en del gemensamma förfäder. Under början av 70-talet ansåg man att den typ av lapphundar som man funnit under forskningsresorna i Lappland var den rätta. Den tidigare typen förkastades och 1975 antogs en ny rasstandard. I princip byggdes rasen upp på nytt av hundar som hämtades från samerna. Även i dag mönstrar man in samernas hundar i rasen för att bredda avelsbasen. Rasstandarden har sedermera ändrats några gånger, framförallt gällande mankhöjd och godkända färger. I avelsarbetet med den finska lapphunden har man tagit fasta på den varierande färgskala som finns naturligt hos rasen. På gamla fotografier ser man att samernas hundar hade de mest skiftande färger. Det finns dessutom en mängd benämningar för olikfärgade hundar i det samiska språket. Alla färger är tillåtna men grundfärgen ska vara dominerande, avvikande tecken får finnas på huvudet, halsen, nacken, bröstet, benen och på svansen.
En vänlig allroundhund
I rasbeskrivningen står det att den Finska Lapphunden är en intelligent, modig, lugn, läraktig och arbetsvillig hund med mjuka drag. Det är en till alla delar överensstämmande beskrivning av den allround hund som den finska lapphunden är idag. I viss utsträckning används fortfarande den finska lapphunden som renvallare men är idag mestadels en sällskapshund. Den finska lapphunden är väldigt social, följsam och trevlig, den passar därför bra som familjehund. Dess kraftiga päls är både vacker och lättskött.
Rasen har uppmärksammats inom bruks- och lydnadsområdet. 1998 vann till exempel en finsk lapphund det finska mästerskapet i lydnad och en svenskägd finsk lapphund lyckades samma år ta en silvermedalj i räddnings-VM.
Finsk lapphund är i dag en av Finlands populäraste raser och i hemlandet registreras årligen omkring 1 500 valpar. Även i Sverige har rasens popularitet ökat på senare år och 2008 registrerades nästan 600 valpar.
Korta fakta
Användningsområde:
Ursprungligen använd i renskötsel som vall- och vakthund. I dag också en populär sällskapshund.
Helhetsintryck:
Något under medelstorlek. Kraftigt byggd i förhållande till sin storlek. Med lång, tät päls och upprättstående öron. Alla färger tillåtna.
Uppförande/Karaktär:
Intelligent, modig, lugn och villig att lära sig. Vänlig och mycket tillgiven.
Storlek:
Idealmankhöjden är för hanhundar 49 cm och tikar 44 cm. Tillåten avvikelse är ± 3 cm.
Päls:
Pälsen skall vara riklig, i synnerhet hanhundar skall ha en tydlig krage. Täckhåret skall vara långt, rakt och något grovt. På huvudet och på benens framsidor skall pälsen vara kortare. Det skall finnas rikligt med mjuk och tät underull. Trots den rikliga pälsen så krävs inte någon omfattande pälsvård. Pälsens struktur gör att det inte bildas tovor och normalt fälls underullen bara två gånger per år.
